Hemlängtan

Hemlängtan

Det gör ont, hemmet, slemmet. Host host, höst bröst, hemlighet. Hostan fastnar i bröst, höst.
Längtan fastnar i kropp, stopp. Fortsätter göra ont, fast jag kommit hem. Längtan finns kvar, fast klockan är fem. Den har fastnat i såret, i låret. Längtan i håret. På hästen möta mannen med manen, i solnedgången jag och svanen.

Hemmet inuti förblir tomt. Såret alltid ont. Tämjt, tömt, töja, tänja, lår och läpp. Dra helt ut, helt ut och släpp. Känna känslan. Ont på låret. Tämja känslan. Ont i såret.

Jag har tappat fotfästet. Fötterna hänger löst. Ankaret är borta. Det har blivit poröst. Räcker med ett par ord så svindlar det. Vad ska jag hålla mig fast i? Ingen vet. Hålet öppnar sig igen. Är det hem? Det är vart fall något jag känner igen. Under fötterna är mitt hem. Där jag går, hem till vem? Dit jag går och kommer fram, kan jag skapa mig en stam. Någonting att hålla fast i. Någonting jag kan kalla för vi. Dit jag går, längtar jag. Längtar bort till annan dag.

Längta hem. Längta i väg sen. Löven lyfter, faller, låter, svävar. Jag inför landningen bävar.
Jag vill sväva hem. Jag vill flyga sen. När jag är i luften hittar jag inte fram, har ingenstans att landa, skam. Sväva över som ett flygfotografi. En evig förbannelse inuti.
Längtan hem. Höst. Längtan in. Tröst. Gömma sig inne i, du och jag och vi.

Hem och längtan som motsatser. En annan tid av trosatser. En barndom som inte längre finns. Aldrig egentligen fanns, vanns. Längtan och hem som motsatser. Det smärtar i kroppens avsatser. Längtan och hemmet sätter sig i kroppen. Sätter spår att följa som vuxen i knoppen. Spår att följa när man längtar hem. Får aldrig veta sanningen om vem.

Att gruva sig inför hemfärden. Känna oro inför atmosfären. Inte vilja att det ska bli som det brukar. Är det därför det alltid blir bråk medan man dukar? Det man inte vill ska ske sker, för tankarna har blivit fler. De väller fram som en enorm våg. Det går inte att stoppa ett urspårat tåg. Tankarna förstår inte inte och vill inte lyssna. Följer sin egen logik och går inte att hyscha. Hemlängtan, både in till kroppen, till sina rötter. Och utanför kroppen till sina fötter.

Där man är född, i kroppen och hemstället. Där inne, finns det bästa gömstället.

Att sakna sina rötter och sväva. Det är både läskigt och vackert att väva, den historien som är kvävande. Men man får en fin översikt av allt svävande.

Jag var inte hemma i eget liv. Gick runt i cirklar med långa kliv. Jag var inte hemma i egen kropp. Var helt vilse utan stopp. Men det finns hopp. Jag tänkte gå och ta mig ett dopp. Jag tänkte ta mig ett steg, men istället stod jag där och neg. Jag vill vidare till ett annat ställe, kanske tillbaka till min barndom i Överfälle, Men om jag ska gå, måste jag gå på tå. Då tar det så lång tid att jag får ont i benen, och kanske jag snubblar över grenen.

Måste acceptera att jag är både vuxen och barn på samma gång, medan jag snubblar fram på stigen och sjunger en sång: Vem vill du bli? Du kan bli den du vill. Du kan göra vad du vill. Bara du slutar sitta still.

Det finns något väldigt ljust i min kropp, något starkt och fint och lysande, porslint.
Let me shine, nynnade jag och gick sen, in i den djupa skogen. Jag gick i motsatsen av tristess, det är ingen som har sett mig sedan dess.