Allt förändras
Not Quite Konsthall, Fengersfors 2012
Människan, staden och naturen
Hon som går
I skogen
En upprepning i ständig förändring
Det finns något i naturen
Det vi inte använder längre tar naturen tillbaka (i ständig rörelse)
Detalj
Vi följer varann men kommer aldrig fram
Tankarna vi tänker har vi ofta tänkt förut
Rädslan i sönderfallet. Den personliga rädslan att gå sönder, att allt rasar. I väntan
Hus utan öppning. Där tiden satt spår. Hus utan tak
Vi färgas av vår omgivning
Försöka skapa en helhet som aldrig går ihop
Allt förändras
allt förändras, det är en ständig upprepning
allt kan förändras, det är hela tiden en upprepning allting förändras, en upprepning i ständig förändring
I utställningen Allt förändras har jag utgått från den känslan jag fått när jag besökt konsthallen tidigare. En känsla av tid och sönderfall, något vackert, sorgligt och hoppfullt. Där tiden satt spår. Där naturen tar tillbaka sin plats så man får en känsla av att man är inne och ute samtidigt. Det är ett levande rum, rummet förfaller, förändras, förvandlas.
Jag har byggt upp olika skulpturer, scener som alla kretsar kring sönderfall, förändring och upprepning. Människorna har fastnat. De ser på. När världen rasar. En gammal kvinna drar åt ett håll medans ett barn drar åt ett annat. Livets dragkamp, livets balans. Människorna går men står stilla. De är inneslutna i sig själva. De har på ett eller annat sätt fastnat, t.ex. i vägar som går i cirklar, i hus utan öppningar, i vardagen som går på rundgång, i ensamheten, eller så är de inte alls där utan istället kanske husen står tomma, övergivna.
Det vi inte använder längre tar naturen tillbaka. Är fascinerad över vårt avstånd till och längtan till naturen. Jag tänker på naturen som en övergripande helhet vi alla är en del av. Jag är intresserad av naturen både som något som växer, ett hopp, en förändring, men också som något som växer över, bryter ner, gör att vi förfaller. Vi åldras, våra hus bryts ner, allt försvinner, allt är så skört, allt kan förändras.